KRÖNIKA Det finns ingen stund som denna. Avgörandets tid. Några tycker att veckorna innan säsongen börjar är den bästa. När silly season har gett vid handen ungefär vad man har för trupp och alla fortfarande kan vinna serien. Alla kan bli världsmästare. Det är nog sant i en rak serie utan slutspel. Men i innebandy och som Maisare är det nu det roligaste börjar. Slutspurten. Nu lever drömmen.
Det finns inget mer oviktigt än innebandy. Pandemier, annalkande krig, och magsjuka. Mörker, depressioner, arbete och ensamhet. Allt det är såklart viktigare i världsaltets bok. Vår vardag och våra flöden kretsar kring detta och för många blir det ett tungt ok att bära på sina axlar timme ut och timme in. Vi behöver fly. Vi vill fly. Vi mår bra av att fly. Så vi flyr. Vi flyr långt ut i skogen till en ekande arena av studsande plåt. En i andra idrotters mått liten arena med minimal onödig lyx. Där, i den ladan med slitna golv och gardinlösa fönster bor elden. Elden från de ideella krafternas hamburgergrillande, men också elden i en liten men stolt bygds hjärtan. Mörker, sjukdomar och pandemier får vänta i två timmar. För nu ska grabbarna jaga boll med chansen att bli bäst i Sverige. I världens bästa liga. Bäst i världen viskar någon. En chans på miljonen säger en annan.
Men chansen finns där. Elden har börjat ta sig. De små hjärtans eld. De gamla hjärtans eld. Medelålders, ung, gammal, han, hon, hen. Spelar ingen roll. Nu finns chansen. Vi ska ta chansen. Vi är chansen. Tillsammans.
Helgen som kommer består av det första ledet av detta. Två hemmamatcher i rad. Fredag. Lördag. Sen då? Mår vi bra eller mår vi dåligt? Hur blir söndagen? Veckan efter? Ingen vet. Vi hatar det. Vi älskar det. Det är nu det avgörs.
Man gör som man vill. Man kan vara hemma. Man kan blunda. Man kan låtsas att elden inte finns där. "Det är oviktigt. Jag har så mycket annat att tänka på. Viktigare saker."
Det är bara det att det just då, dom två timmarna, dom två dagarna. Det är då det inte finns något viktigare. Absolut ingenting. Just då. En underbar och vidrig känsla.
Kanske kvittar vårt engagemang. Kanske kvittar vårt skrikande, hoppande och trummande? Kanske hänger allt på om Kims hook är rätt och gör stolpe in istället för stolpe ut i sista sekunden av tredje perioden. Kanske. Men vågar vi chansa?
Elden tar sig. Vill du vara bränsle?
Texten är en krönika och innehållet och dess åsikt står helt och hållet för en flummig skribent. Mullsjoais.se är bara snälla och ger denna skribenten ett forum.